Är det verkligen säkert att du mår bra?

Kvinnan som satt bakom disken i "Special Assistance Reception" på Edinburghs flygplats frågade mig för tredje gången. Jag svarade "Ja", med en ton som sa: ”Snälla, fråga mig inte igen, för då kommer jag krypa ihop i en hög på golvet.”

Det är svårt att inte känna sig som ett misslyckande när hela kroppen och hjärnan rasar bara för att man har glömt sina hörlurar. För det var det som hade hänt.

Jag hade glömt mina hörlurar på hotellrummet, jag kom på det när jag lämnade hyrbilen. Min hjärna började genast formera en plan för hur jag skulle få dem åter och jag tröstade mig med att de ändå börjat krångla mer och mer. Dessutom hade jag fått tips av min kompis om ett par nya, så nu fick jag ju en ursäkt till att köpa dem.

Men så kom jag till avgångshallen. Ljudvallen slog mot mig. Det gjorde även strömmen av rörelser från alla håll och kanter. Det blev uppenbart för mig varför jag behövde mina hörlurar, jag behövde dem för att åtminstone kunna avskärma mig lite från ljudet, så att jag kunde hantera alla dessa människor och rörliga bilder som slog mot min näthinna på ett bättre sätt.

Jag kände hur ångesten grep tag om mig och jag övertygade mig själv om att fokusera på målet och bara ta mig igenom det hela. Men så fick jag syn på solrossymbolen vid säkerhetskontrollen och jag bestämde mig för att jag inte skulle vända mig mer ut och in än vad jag behövde och googlade fram var jag kunde få ett band med solrosor på.

Solrossymbolen används bland annat på flygplatser och framförallt utomlands för att ge personalen information om att personen som bär symbolen har en osynlig funktionsnedsättning. På vissa ställen får man gå före i kön. På andra ställen får man tillgång till samma väntrum som de med fysiska funktionsnedsättningar, där det vanligtvis är lite lugnare än på andra platser på flygplatsen.

På Edinburghs flygplats innebar det att jag fick gå i en avsedd kö vid säkerhetskontrollen, jag slapp gå igenom Tax Freens luktterror och jag fick sitta i ett lugnare rum medan jag väntade på boarding. Framförallt gjorde det mig lugnare att veta att om jag skulle reagera konstigt vid säkerhetskontrollen, gaten eller på planet så skulle personalen veta att det fanns en förklaring till varför jag inte reagerade på samma sätt som andra.

Det tog dock inte ifrån mig känslan att jag kände mig misslyckad över att inte ha kunnat hantera situationen utan ångest. Speciellt eftersom jag bara två dagar tidigare kunnat hantera resan utan minsta problem, trots försovning till flygbussen, tre försenade flyg, ett inställt flyg och missat tåg. Men nu när jag skriver detta inser jag varför jag hanterade den stökiga resan till Skottland på ett bra sätt. I situationer där andra blir stressade blir jag lugn.

Jag hade också de verktyg jag behövde med mig för att klara resan på bästa sätt; tillräckligt med energi, hörlurar, anteckningsbok, bok, korsord och Coca-Cola.

När jag kom hem till lägenheten så gladdes jag åt att jag faktiskt inte någon gång under resan fick så mycket ångest att jag fick panikångest. Det gäller att hitta ljuspunkterna för att inte bygga upp rädsla eller ångest inför nästa resa.