Vilken är din favoritbana?
- Erika
- för 2 dagar sedan
- 4 min läsning
Jag har alltid svårt att svara på den frågan. För min uppfattning är att i golfvärlden handlar det om att frågeställaren vill veta vad jag tycker om någon banas design, om det finns något drivbart par 4-hål, om utsikten är fin, om greenerna är jämna eller något annat som har med platsen att göra.
Men jag minns oftast inte hur en bana såg ut eller hur den var att spela.
Jag minns dock hur receptionspersonalen tog emot mig, jag minns hur stämningen på klubben var och jag minns hur mina medspelare fick mig att känna.
Det finns en logisk förklaring till varför det är mycket viktigare för mig. Autismen gör att jag inte har så höga serotoninnivåer och därför tror min hjärna att jag är utkickad från flocken på savannen tills jag blir överbevisad om att jag tillhör gruppen = känner mig välkommen på klubben.
När jag rankar mina favoritbanor ser det därför ut så här:
CrownWood Club - De har faktiskt inte köpt till sig förstaplatsen. Men känslan jag fick när jag kom dit för att träna första gången var helt otrolig. Varmt välkomnande i receptionen, i restaurangen och på rangen. När jag stod på rangen kunde jag dessutom känna hur jag all stress rann av från mina axlar, för stämningen var så lugn.
Karlstad GK - När jag kom till Linda i receptionen första gången hade jag 46 i handicap, så ny var jag på golf. Hon tog sig tid och guidade mig till ett bra medlemskap och framförallt, nästa gång jag kom så hälsade hon på mig med namn. Bemötandet första gången gjorde det enklare att komma tillbaka och efter andra besöket blev det ännu enklare.
Bokskogen GK - Jag vill inte tänka på hur nervös jag var när jag kom dit första gången. Min allra första paragolftävling gick där. Jag visste inte om jag överhuvudtaget platsade på touren. Trots att jag fyllt i anmälningsformuläret fel, tog de i receptionen hand om det utan att jag kände mig som en idiot. Jag grät ett par dagar senare när jag från prispallen tackade dem, volontärerna, arrangörerna och mina medspelare för att ha fått mig att känna mig välkommen. Det hade så lätt kunnat vara min första - och sista - tävling. Men tack vare alla som befann sig på klubben och banan de dagarna fick jag mod till att fortsätta tävla.
Woburn GC - Under min första The G4D Open hade jag en caddie från klubben, Michael. Det var en väldigt tuff vecka den veckan, t.ex. trots att jag bodde på samma hotell som svenska landslaget, fick jag bara middagssällskap första kvällen. Tur nog fanns det representanter från både svenska och norska golfförbundet som gjorde att jag hade frukostsällskap i vart fall. Jag höll också för första gången ett föredrag om hur det är att ha autism, det var så tungt att göra att jag grät mig igenom de 45 minuterna. Dessutom hade jag äran att slå det historiska första utslaget i tävlingens historia.
Michael och hans vänner på klubben fanns för mig genom allt detta. Michael skjutsade mig fram och tillbaka till hotellet, han agerade "livvakt" för att jag skulle slippa prata med vissa uppvaktande manliga spelare och han lyckades på något sätt få mig att tro på mig själv så att jag gick upp och slog en drive över 200 meter på fairway framför TV-kameror och publik.
Trots att mitt resultat för veckan var mycket sämre än jag hoppats på så höll han mig lugn och jag kunde ändå lämna rundorna bakom mig som en positiv upplevelse. Det som är mest intressant är att även om jag haft sämre upplevelser av mitt spel senare på den banan så gillar jag den fortfarande. Det där första intrycket gör verkligen mycket och även om jag inte kan namnen på andra medlemmar så minns jag hur de ser ut och framförallt hur deras leenden ser ut.
Jag tänker inte namnge banan som ligger längst ner på min lista, men jag tänker berätta varför den gör det.
När jag kom till klubben, kändes det lite allmänt rörigt. Det var inte helt lätt att orientera sig mellan byggnaderna. Jag kom en stund innan jag skulle behöva värma upp så jag satte mig i en soffa i restaurangen för att jobba lite. Då kommer klubbchefen från ett håll och en sponsor till klubben från ett annat håll, de möts vid soffhörnet och väljer att skaka hand precis ovanför mitt huvud. Det är sällan jag i vuxen ålder känt mig så osynlig. Ingen av dem visade på något sätt att de sett mig och de bemödade inte sig med att ta ett halvt steg åt sidan, trots att deras händer var max fem centimeter ovanför mig under handskakningen.
Ett par dagar senare var det dags för prisutdelning i tävlingen, klubbchefen lös med sin frånvaro. Vilket stärkte min bild av att vi paragolfare inte var så viktiga.
Det värsta av allt är att nästa gång jag träffade klubbchefen så var det på en fin middag och jag blev hyllad över en föreläsning jag hållit samma dag. Klubbchefen var helt plötsligt intresserad av att inte bara stämma in i kören utan även att fjäska.
Därför kommer jag endast åka tillbaka till den klubben om det är för att spela en tourtävling.